|
Begreppet Personlighet Begreppet personlighet kan förklaras som den totalupplevelse av en människa - oss själva eller en medmänniska - vi gör oss utifrån summan av hans eller hennes beteenden och produkter av beteenden - alltså människans vanor, uttryckta tankar, åsikter, kroppsspråk, känslor samt hennes avtryck i tillvaron. Uppfattningen om människors personlighet uppstår i oss utifrån erfarenhet av hur de gör. Vi kan inte uttala oss om människors personlighet utan att känna dem. Vi måste för att lära känna människor ha brukat tillräckligt mycket tid med varandra. Baserat på det vi vet om en annan människas personlighet kan vi regelbundet förutsäga hur han eller hon kommer att bete sig, uttrycka sig eller känna i en viss situation. Vi kan också utifrån vår kunskap om en medmänniskas personlighet ofta känna igen hans eller hennes produkter: exempelvis sådant han eller hon utfört där hemma eller på arbetsplatsen, eller det han eller hon skrivit. Hjärnans Högre Funktioner Då en människa ändras i sin personlighet kan vi antingen uppleva att en del eller att vissa delar av dennes personlighet är förändrade, eller att personen är så förändrad att vi alls inte känner igen den människa vi tidigare kände. Hjärnans högre funktioner kan sammanfattas under de tre rubrikerna emotion, konation och kognition. Då vi talar om personlighetsförändring menar vi vanligen att människan i fråga är emotionellt och/eller konativt förändrad. Den emotionella förändringen avspeglar sig i hur människan förhåller sig känslomässigt. Begreppet konation inkluderar vilja, planering och utvecklande av strategier. Vid konativ personlighetsförändring är någon eller alla dessa förmågor förändrade. Kognition avser tänkande, minne, perception (varseblivning) och språk. Vid förändring av en människas kognition brukar vi inte tala om personlighetsförändring. Personlighetsförändring och Personlighetsstörning Diagnosen organisk personlighetsstörning används för sådan personlighetsförändring som orsakas av hjärnsjukdom, medan icke organisk personlighetsstörning, som är den vanligare patientgruppen i psykiatrin, står för något helt annat: Diagnosen icke organisk personlighetsstörning används där vuxna har svårigheter relaterade till sin personlighet sedan barndom. På hjärn-nivå föreligger en avgörande skillnad mellan organisk och icke organisk personlighetsstörning: Vid organisk personlighetsstörning orsakar bortfall av funktion på grund av påverkan på hjärnans nervbanesystem merparten av symtomen. Vid icke organisk personlighetsstörning är hjärnan intakt, men psykiska funktioner omogna och fyllda av motsägelser; det vill säga olösta konflikter. Då en personlighetsförändring på grund av hjärnsjukdom ägt rum och blivit bestående får vi säga att en organisk personlighetsstörning föreligger. Personlighetsförändring stavas med ett s i mitten. Vi skriver alltså inte personlighetförändring. Viljemässig Personlighetsförändring Människor kan av omgivningen uppfattas förändras i sin personlighet då de gör det av egen kraft och vilja. Många gånger sker sådan personlighetsförändring i en kärleksrelation eller med stöd av psykoterapi. En tidigare blyg och hämmad människa kan till exempel växa sig starkare och börja bryta med ett mönster att alltid vara till lags. Här handlar det om en för individen frisk personlighetsförändring, en förändring som det emellanåt för omgivningen åtminstone till en början kan vara besvärlig att anpassa sig till. Detta då osäkra människor kan uppleva sig hotade av en annans förändrade mer säkra sätt att vara. En tidigare dominerande och enbart krävande till synes oempatisk person kan också förändras och bli mer lyhörd och intresserad av hur andra har det. Här får man naturligtvis också tala om en positiv och frisk personlighetsförändring. En vuxen människa som genomgår psykoterapi för en icke organisk personlighetsstörning kan även den genomgå en frisk viljemässig personlighetsförändring. Denna människa blir därmed någon som tidigare hade men inte längre har en personlighetsstörning. Personlighetsförändring vid Sjukdom i Hjärnan Men ibland beror personlighetsförändring på sjukdom i hjärnan. Om personlighetsförändring är det för utomstående enda tydliga symtomet kan förändringen bero på en sjukdom som enbart påverkar den drabbades hjärnas främre delar, eller dessa delars förbindelser med den övriga hjärnan: Det vill säga en sjukdom som drabbar hjärnans pannlober; också kallade frontallober, eller frontallobernas förbindelser med övriga hjärnan. Skador i, eller sjukdomar som drabbar hjärnans hypothalamus och thalamus, det limbiska systemet och temporalloberna anses också kunna ge upphov till personlighetsförändring. Då vi talar om personlighetsförändring vid hjärnsjukdom menar vi vanligen att den drabbade är emotionellt och/eller konativt förändrad; alltså att det föreligger en förändring eller försämring i människans känsloliv, vilja, förmåga att planera och/eller att utveckla strategier. Vid hjärnsjukdom kan personlighetsförändring antingen debutera plötsligt eller komma smygande på. Symtomet personlighetsförändring kan också komma i form av attacker. Plötsligt eller Attackvis Påkommen Personlighetsförändring Vid hjärnsjukdom med plötsligt påkommen och sedan bestående personlighetsförändring ligger det närmast till hands att tänka på slaganfall, numera oftast kallat stroke. Slaganfall kan bero antingen på blodpropp eller blödning i hjärnan; vilket i sin tur i bägge fall medför att hjärnceller sviktar i sin funktion, eller dör inom det drabbade området. Plötsligt påkommen bestående personlighetsförändring kan också orsakas av skalltrauma med traumatisk hjärnskada, hjärnskada på grund av syrebrist då man återupplivats efter ett hjärtstopp eller drunkning, och av allvarliga hjärninfektioner såsom herpesencefalit. Sjukvården prövade under 1940- och 1950-talet att behandla svåra psykiatriska tillstånd med lobotomi: ett kirurgiskt ingrepp vilket sannolikt oftast i all välvilja i brist på bättre lösningar, utgjordes av en avsiktlig skada på hjärnans pannlober. Resultatet blev i bästa fall ett iatrogent frontallobssyndrom och i sämsta fall patientens död. Att lobotomins skador leder till att patienten får bristande förmåga till själviakttagelse var sannolikt en bidragande orsak till att det tog några år att upptäcka metodens brister. Vid attackvis påkommen personlighetsförändring tänker man på missbruk, psykisk sjukdom eller epilepsi. Här kommer fortsättningsvis endast långsamt tilltagande personlighetsförändring att avhandlas, då dess bakomliggande hjärnsjukdom har lättare att förbli odiagnostiserad farligt länge. Sjukdomar där Tilltagande Personlighetsförändring kan vara Första Symtom De sjukdomar som kan kan debutera med en mer eller mindre långsamt tilltagande personlighetsförändring som första och enda tydliga symtom är framförallt:
Personlighetsförändring vid andra Neurologiska Sjukdomar Neurologiska sjukdomar andra än hjärntumör, frontotemporal demens och Huntingtons sjukdom som kan medföra tilltagande personlighetsförändring är Parkinsons sjukdom, vaskulär demens, Alzheimerdemens, ALS, MS, frontal hjärnabschess (ibland pga bihåleinflammation), hydrocefalus, PSP, långvarig och svårbehandlad epilepsi med hög anfallsfrekvens, Wilsons sjukdom, neurosyfilis, adrenoleukodystrofi, metakromatisk leukodystrofi, gliomatosis cerebri, Creutzfeldt-Jakobs sjukdom och variant Creutzfeldt-Jakob (vCJD - "galna-ko-sjukan"). Vid dessa sjukdomar har man ofta, men inte alltid, samtidigt andra tydliga neurologiska symtom än personlighetsförändring. Personlighetsförändring vid Psykisk Sjukdom Personlighetsförändring kan orsakas av psykiska sjukdomar som depression eller psykos. Vid schizofreni och annan psykossjukdom kan personlighetsförändring vara det första tecknet på sjukdomen, men personlighetsförändring kan också tillta tiden efter en första för omgivningen än mer tydlig psykossjukdom präglad av symtom som vanföreställningar, förföljelseidéer och och hallucinationer. Vid misstanke om psykos som förklaring till personlighetsförändring har sjukvården vårdprogram som inkluderar så kallad neuroradiologisk undersökning av hjärnan med datortomografi med kontrast eller magnetkamera. Detta gör att sjukvården oftast är ganska snabb att förstå att det man trodde kanske var psykos, handlade om en annan personlighetsförändrande sjukdom. Vid depression med personlighetsförändring brukar den drabbade vanligen lida mycket av sitt tillstånd, känna skuldkänslor, mindervärde, ångest och nedstämdhet. Detta kallar man positiva depressiva symtom. Ibland är dock depressioner mer kamouflerade bakom diffusa symtom som passivitet, trötthet, yrsel och illamående. Detta kallas negativa depressiva symtom. Hos särskilt män är det också vanligt att man vid depression är mer aggressiv än man annars brukar vara. "Kortare stubin" kan vara det enda tecknet på depression. Så kallade atypiska depressioner med mindre tydliga positiva depressionssymtom föreligger oftare hos äldre än yngre människor. Förändrat sätt att vara vid depression kan missuppfattas som en mer allvarlig personlighetsförändrande sjukdom, och därmed leda till en onödigt kostsam fördjupad utredning. Tyvärr är det dock vanligare att vi läkare tror att en atypisk depression med huvudsakligen negativa symtom är förklaringen till en tilltagande personlighetsförändring, och att vi behandlar ett sådant tillstånd med antidepressiv medicin - detta är ett vanligt skäl till att diagnos av än mer allvarliga personlighetsförändande hjärnsjukdommar fördröjs, särskilt om vi inte följer upp och ser att depressionsbehandlingen inte gör nytta.
Symtom vid Frontallobssjukdom Sjukdomar som ger personlighetsförändring som främsta symtom är således huvudsakligen sådana som påverkar funktionen i hjärnans pannlober, eller deras förbindelser med den övriga hjärnan. Frontallober är medicinens ord för pannlober. Personlighetsförändringen vid hjärnsjukdom är alltid uttryck för att tidigare funktioner falerar, att delar av hjärnan slutar fungera. Detta kan yttras i det att den drabbade blir mer inåtvänd, initiativlös och passiv. Han eller hon kan förefalla känslomässigt avtrubbad, oempatisk eller kylig. Omtanken kan förloras. Inte sällan kan en tidig tanke hos partnern vara att den drabbade har träffat en annan. Intressen som tidigare funnits upprätthålls inte i samma utsträckning. Han eller hon kan ha lättare att bli irriterad. Förmågan att hålla tillbaka och bromsa opassande impulser kan minska. Omdömet kan vara nedsatt, och den drabbade kan uppträda distanslöst. Ibland förekommer sexuellt utagerande, uttalad aggressivitet och kriminellt beteende. Den drabbade kan vidare ha en tendens att fastna i vissa aktiviteter, att perseverera. Ofta smyger sig sjukdomen så långsamt på att det det för närstående kan vara svårt att se när den började. Som partner kan man vid diagnos ha kommit till en fas i relationen där man under lång tid övervägt att avsluta den med den av pannlobsjukdom drabbade. Detta kan väcka skuldkänslor, då det kan upplevas svårt att lämna någon som drabbats av sjukdom, även om denna person faktiskt inte längre är den man en gång älskade. Om en människa drabbad av pannlobssjukdom har ett arbete som ställer stora krav på simultankapacitet, flexibilitet och beslutsförmåga; arbetsuppgifter som ställer mycket stora krav på konation, kan de så kallade exekutiva svårigheter en frontallobssjuk också lider av bli tydliga tidigt, och ibland bli det som avslöjar en bakomliggande sjukdom före en mer uppenbar personlighetsförändring. Kognitiva funktioner som tänkande, minne, varseblivning och språk är sällan tydligt försämrade i tidigt sjukdomsskede vid pannlobssjukdom. Nedsatt Sjukdomsinsikt vid Frontallobssjukdom Vid sjukdom som uteslutande påverkar hjärnans pannlober är oftast också den egna insikten om att något inte är som det skall nedsatt, eller så förstår man att det är något som är fel men kan inte sätta fingret på vad det är. Det blir ofta någon eller några i den drabbades omgivning som tidigast reagerar på att något är på tok. Den drabbade lider ofta mindre av sitt tillstånd än vid tex depression. Ibland kan det vara svårt eller helt omöjligt att förmå den drabbade att följa med till läkare, då han eller hon inte uppfattar att något är fel. Den av personlighetsförändrande sjukdom drabbade söker dock ibland läkare för olika diffusa och svårförklarliga symtom han eller hon lider av, men mer sällan för de symtom som gör att läkaren kan komma en personlighetsförändrande sjukdom på spåren. Det måste dock tilläggas att det även förekommer att människor med personlighetsförändrande hjärnsjukdom har bibehållit en viss förmåga att iakta sin egen förändring, och kan söka sjukvård för just sitt förändrade beteende. De känner inte igen sig själva. Sen Diagnos vid Frontallobssjukdom Det händer fortfarande att människor med stora frontalt lokaliserade hjärntumörer kommer mycket sent till diagnos på grund av sin nedsatta sjukdomsinsikt, sina svårigheter att få något vettigt gjort, att omgivningen inte förstått vad som pågått eller att de läkare de faktiskt sökt inte begripit. Emellanåt kan den drabbade under lång tid ha arbetat med mycket kvalificerade arbetsuppgifter, trots sin allvarliga och oftast omdömmesnedsättande oupptäckta sjukdom. Ibland handlar det då om en tumörform kallad meningeom, vilken under fem - tio år kan ha tillvuxit så långsamt att omgivningen successivt vant sig vid att den drabbade förändras i sin personlighet, och därmed inte tänkt närmare på att det kanske inte varit en normal förändring de iakttagit. Det positiva med hjärntumörformen meningom är att den bara åstadkommer neurologisk påverkan genom det tryck tumören orsakar på hjärnvävnaden. Meningeom växer alltså inte in i själva hjärnsubstansen. Om meningeom tas bort i tid kan den drabbade ibland bli helt symtomfri. Ibland upptäcks små meningeom av en tillfällighet, utan att de orsakar någon neurologisk påverkan. Bra att veta i anslutning till detta är att inte alla meningeom behöver opereras bort, utan kan följas med en eller flera kontroller med datortomografi eller magnetkamera. Cirka 5% av meningeom utgörs av mer aggressiva tumörer; så kallade anaplastiska meningeom. Att Söka Läkarhjälp Om man misstänker att någon i sin omgivning drabbats av en sjukdom som påverkar hjärnans frontallober bör man försöka tala med personen om värdet i att snarast möjligt söka sjukvård. Ett alternativ är sedan att vända sig till en vårdcentral. Om symtomen är uttalade kan man hellre vända sig direkt till en medicinsk, neurologisk eller psykiatrisk akutmottagning. Den drabbade kan emellanåt själv beställa tid, men efterssom det handlar om sjukdomssymtom som den drabbade ofta själv inte besväras av lika mycket som omgivningen, och som han eller hon oftast inte ser hela vidden av, gör man säkrast i att som närstående, vän eller arbetskamrat följa med och berätta om sina iaktagelser. Läkaren har vanligtvis inte en djupare kännedom om den drabbade sedan tidigare. Detta gör att en förändring i personligheten hos den sökande inte är något han eller hon kan upptäcka. Då de som drabbas av hjärnsjukdom med personlighetsförändring ofta ytligt sett och vid kortare kontakter kan uppträda helt normalt, kan uppvisa en helt normal neurologisk undersökning, och även på avancerade intelligenstest kan visa helt normala resultat, väger omgivningens iaktagelser av en förändring i personligheten mycket tungt vid läkarens bedömning av om det skulle kunna föreligga sjukdom. Det kan vara viktigt som medföljande att framföra till doktorn att man undrar om det skulle kunna vara fråga om sjukdom som påverkar hjärnans pannlober. Detta då det är lätt även för läkare att vid en snabb bedömning misstolka sådana symtom som personlighetsförändring med tillbakadragenhet, passivitiet, apati och ibland också aggressivt beteende som uttryck för en depression. När det inte Går Ibland måste man som närstående också välja att acceptera att man inte förmår hjälpa den man misstänker lider av en personlighetsförändrande hjärnsjukdom. Detta då varje vuxen människa, som uppenbarligen inte lider av sådan akut och allvarlig psykisk sjukdom att han eller hon inte förmår ta ett grundat ställningstagande i förhållande till sin hälsa, som inte är till omedelbar fara för sig själv eller andra, i vårt rättssamhälle fritt får välja hur han eller hon vill göra med sitt liv och sin hälsa. Då gäller det att som närstående försöka hitta ett förhållningssätt som gör att man själv kan gå vidare i sitt liv, trots de skuldkänslor och den sorg en sådan bristsituation väcker. Räcker inte vänners hjälp, kan ofta någon kunnig vid en öppenvårdspsykiatrisk mottagning stödja. Vårdcentraler, demensmottagningar och neurologiska mottagningar kan ibland också ha kuratorer som besitter specialkunskaper som kan vara av värde för anhöriga i dessa svåra situationer.
När man Inte Behöver söka Läkarhjälp Vissa människor har kanske hela sitt liv uppträtt känslosvalt, distanslöst, aggressivt eller varit passiva och inåtvända. Dessa människor behöver naturligtvis inte en läkarbedömning för sin personlighet, såvida de inte själva uppfattar sin personlighet som ett problem. Om de gör det kan man föreslå dem psykoterapi eller psykiatrisk bedömning. Det är en som man uppfattar sjuklig förändring i personligheten som avgör om man bör rekommendera en närstående, en vän eller arbetskamrat en läkarundersökning så snart möjligt, och alltså då helst följa med vid mötet med läkaren. Det är då man bör utesluta att hjärnsjukdom föreligger. Att Förlora en Förälder i Sjuklig Personlighetsförändring Det är naturligtvis oerhört svårt för barn att uppleva plötsligt eller långsamt påkommen sjuklig personlighetsförändring hos en förälder (eller i värsta fall bägge föräldrar). Å ena sidan har man föräldern i livet, å andra sidan erfar man att föräldern inte längre är densamma. I den familj där detta har inträffat är också den andre vuxne, i den mån det finns en sådan, regelmässigt under stor stress och kanske inte så närvarande för sina/sitt barn som innan. Det är positivt att vi numer har en lag som säger att sjukvården är skyldig att också bemöta barnen till av sjukdom drabbade vårdnadshavare. Inom vuxenpsykiatrin förekommer det sannolikt att vi utan att förstå det möter patienter som har barndomsupplevelse av en förälders/föräldrars sjukliga personlighetsförändring som del i sina egna svårigheter, och som då det skedde ej hade någon att bearbeta det inträffade med. Inom barnpsykiatrin är man sannolikt också fortfarande mindre van vid att tänka kring vad hjärnsjukdom hos en viktig anknytningsperson kan medföra. Överdriven Oro för Personlighetsförändrande Hjärnsjukdom Det är möjligt att några av er som läser denna sida kan komma att börja oroas över att ni själva skulle kunna lida av en personlighetsförändrande hjärnsjukdom. Ofta kan det nog här handla om en inte befogad oro för sjukdom. En sådan inte befogad oro för sjukdom kallar vi hypokondri. Vad många inte vet är att hypokondri ofta är en behandlingsbar åkomma, ett ångesttillstånd eller en så kallad ångestsjukdom. Ibland är hypokondri del av en depression; också den behandlingsbar. Tror man sig lida av hypokondri, kan man pröva att söka hjälp på en öppenvårdspsykiatrisk mottagning, hos en privatpraktiserande psykiater eller psykoterapeut. Självklart är det då lämpligt att man just ventilerar sin oro för personlighetsförändrande hjärnsjukdom, om sådan oro föreligger. Om att Smita från Personlighetsförändring Vid konflikter människor emellan kan det hända att en part som försöker hålla en annan ansvarig för dennes beteende; alltså saker han eller hon gör eller säger, får möta uttryck likt detta: "Jag kan inte ändra min person!" eller "jag är som jag är - du får ta mig som jag är!" . Dessa påståenden utgör försök att smita från ansvar, försök att slå undan fötterna på sin motpart genom att låta påskina att det denne begär är en omöjlighet: Visst kan människor med friska hjärnor ändra en liten del av sin personlighet! Men ibland vill man inte ändra sig. Och det är naturligtvis helt okey att viljan till förändring inte finns om detta bara tydliggörs, och inte som här både förtigs och samtidigt förskjuts till att handla om ett problem hos den andre. Man blir lätt förvirrad då man möter sådana försök att smita undan. De är just ägnade att skapa förvirring. Det låter så stort med person och personlighet, men tänk då på att en människas personlighet faktiskt "bara" utgörs av summan av hennes beteenden och avtryck i tillvaron. Ett svar på sådana förvirrande påståenden kan därför vara: "Jo du kan visst ändra på den lilla del av din person jag just nu talar om! Du kan ändra på det beteende jag talar om. Men det verkar inte som om du vill det." Funktionell frontal dysfunktion är ett lämpligt medicinskt begrepp för det som avhandlats i detta sista stycke. Med funktionella tillstånd menar man inom neurologin tillstånd där det föreligger symtom som inte kan förklaras orsakade av sådan neurologisk sjukdom som de utger sig för att vara symtom på. Vid funktionell frontal dysfunktion har man väl fungerande frontallober och förbindelser till dessa, men låter viljemässigt bli att ta nämnda system i fullt konstruktivt bruk. ICD-10 Diagnoskoder Personlighets- och beteendestörningar orsakade av hjärnsjukdom, hjärnskada eller cerebral dysfunktion (F07) Vidare Läsning Den som vill läsa mer i ämnet personlighetsförändring vid hjärnsjukdom och andra närliggande kunskapsområden rekommenderas: Sidans Författare Tomas Risberg är legitimerad läkare, specialist i neurologi och blivande specialist i psykiatri. Han har fått möta ett antal patienter med sent upptäckt personlighetsförändrande hjärnsjukdom. För flera av dem har det trots allt gått ganska bra.
|
